The spirit

Förtalets gåva

Det talas ofta om att vissa människor har "talets gåva". Och det kan nog stämma. Vissa pladdrar livet ur sin omgivning. Älskar att höra sin egen röst. Tjatar hål i hjärnan på sina medmänniskor. Föddes inte med någon stoppknapp över huvud taget...

Sedan finns det de som har "förtalets gåva". Sprider "sanningar" som ingen sanning har. Ljuger och fabulerar. Snor ihop sina egna teorier och förvrängda tankar till en sorts sanning som de tror stenhårt på. Och sprider, likt maskrosfrön för vinden. Manipulerar. Förvrider. Hatar. Hotar. Men...

det brukar slå tillbaka på den som sprider skiten. Karma, kallas det. Eller som det kan visas på roliga bilder... med en fläkt som skickar tillbaka skiten till den som kastade den. Hihi...

Jag är ditt ledljus

Som en fyr ska jag lysa i mörkret

Lysa upp din väg, ge dig ledljus

Låta dina fötter få jämn mark att gå på

så att du hittar hem på ett säkert sätt

Jag lyser för dem som behöver mig

För känd och okänd

För stor och liten

Följ mitt ljus och du är säker

Gå mot ljuset, där finns jag

Din guide i mörkret

Din vän på vägen

Alltid att lita på

Gå mot ljuset, Där sitter jag.

Som en fyr ska jag lysa upp din väg

Göra mörkret ljust och vänligt

Följa dig en bit på vägen

Din ledsagare

Tvivla inte

Vänd dig om och du ska se mig

Jag finns där

Du går säker där du går

Text: Warglycke 2007  Bild: Warglycke 2016

Lasta av...

så lossar jag på ännu lite mer barlast. Sådant jag inte kan eller vill ha kvar i mitt liv. Bort med allt som inte stämmer in.

För mitt liv är mitt liv. Ingen annan kan bestämma vad jag ska tänka, tycka, känna... hur jag ska vara. Jag ska bara vara mig själv och ha ordning på mitt. Hur det är med andra är faktiskt deras jobb att ta hand om.

Släppa taget... lossa... lasta av... hitta sig själv där någonstans och ta vara på det. Fast jag vet ju att en hel del inte gillar det. "Man ska vara som man alltid varit"... eller "man ska vara som andra tycker att man ska vara". Men så är det inte. Och om någon annan har åsikter om hur jag ska vara så får väl jag i rimlighetens namn också ha åsikter om hur den personen ska vara? Eller hur? Jodu...

Men... jag bryr mig inte. Hur du är, det är ditt bekymmer. Hur jag är, tar jag själv hand om. Om vi kan hitta vårt inre rätta jag så är vi att gratulera...

och det är ju det jag gjort. Tagit fram mitt eget rätta jag. Mitt inre jag... som jag fått gömma i så många år... för att andra ska tro att jag passar in i deras jädra ramar. Jag ska bara passa in i mina egna ramar. Oavsett vad omgivningen tycker och tänker. För så vist är det inrättat här i livet. Var och en har sitt eget liv. Varför skulle man annars få ett alldeles eget liv? Varför skulle man då vara unik och olik alla andra? Just för att det behövs. Och för att vi alla unika behövs. Så jag är unik här och du är unik där. Och alla andra är unika där de är. Och raka och rättrogna sina egna inre jag.

Heja på... du där! Nu kör vi på det unika vi är och det unika vi har med oss. För alla unika tillsammans blir något väldigt bra.

Och vill du inte vara unik och dig själv... så låt då andra vara det.

Jag vill inte ha ett förhållande...

Jag vill inte ha ett Förhållande - det håller Mig tillbaka!

Jag vill ha en Bästa Vän jag kan Sova med, Älska med,

att se Film med, Resa tillsammans med, Utvecklas med,

och upp(Leva) med!

Jag vill ha en Bästa Vän, 

någon som jag kan Skratta med - och vara Kreativ med.

Någon som jag kan Anförtro mig till, öppna mitt Hjärta!

Någon som Alltid kommer att vara Där utan att döma!

Jag vill ha en Bästa Vän som jag kan Meditera med, 

Njuta tillsammans med - och Sjunga och Dansa med!

Jag vill vara Nära, Känna och Vibrera tillsammans med Dig!

En text jag hittade någonstans. Inte min. Däremot väldigt bra. 

Och precis så är det. Man ska inte hålla tillbaka varandra. Däremot hålla om, hålla av och hålla ömt. Och därför lever vi tillsammans. Min kära och jag. Och det kan inget och ingen ändra på. Störst av allt är kärleken!

Du skall älska din nästa såsom dig själv

Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem. Matt 7:12

I kyrkan idag talades om "medmänniskan". Inte om allt ont och dumt man ofta gör varandra... utan om allt gott man istället kan göra för sina medmänniskor. Sympati och empati. Älska sin nästa som sig själv. 

Ja. Älska sin nästa som sig själv. Och nästan är inte bara ditt barn, din respektive eller ditt husdjur. Din nästa är alla andra. Utan åtskillnad. Utan krav. Utan villkor. Bara älska. 

Älska sin nästa som sig själv. Idag tror jag det är få som ens älskar sig själva... om vi ska se hur världen ser ut. Det verkar istället vara hat och avund som styr det så kallade "älskandet" som många håller på med. 

Känner till en hel del människor som inte älskar sig själva... för de kan inte visa kärlek till människor runt omkring dem. Det enda sätt de vet om är hat. Hat och avund. Hat och hot. Hat. Hat. Hat. Hur kan detta hatet ha gripit tag i de människorna på det sättet. De föddes utan hat. Ingen har ju det med sig från början. Varför då någonstans på vägen hugga tag i det och hålla fast krampaktigt? Verkar ju lite stolligt minst sagt. Inte så lite stolligt heller. 

För hur kan världen bli bättre om hatet växer? 

Här sitter människorna i sina bostäder och har en massa åsikter. Hatar och gnäller. Lägg ner det! Sluta hata. För egentligen bevisar du ju bara hur illa ställt det är med din egen kärlek till dig själv. Illa. Om det ens finns någon kärlek i hjärtat ditt? Varför hata sina medmänniskor den lilla tid vi ändå har på vår fina jord? Är det inte lite larvigt... ja, rent ut sagt löjligt? Det enda som händer är ju att du mår pest och blir ful. Är det något att stå sig efter?

Nej, Sluta hata. Sluta bråka. Sluta tjafsa. 

Börja älska. Både dig själv och dina medmänniskor. Vi är alla här på grund av kärlek... för att sprida kärlek. Kärlek kan inte bli fel. Och då menar jag inte att du ska gå ut och rasera äktenskap och förhållanden. Det är inte den kärleken du ska ta till dig. Du ska visa den kärlek som faktiskt bor i ditt hjärta. Din kärlek till medmänniskorna. De du delar bostad, trappuppgång, kvarter, jobb och... ja, hela livet med på olika sätt. Gäller även kassörskan i mataffären, den unga killen på bensinstationen, uteliggaren, tiggaren, den som kommit hit från annat land och kanske inte ser ut som du. För hur ska alla kunna se ut som du. Vi är alla unika och ska se olika ut. Det är det som är vitsen. Vi ska tycka och tänka på vårt eget sätt... och med det menas inte att vi ska hata och utesluta. Vi ska visa älskvärdhet och kärlek. Respekt. Inget annat. 

Och du...

du ska älska din nästa som dig själv.

Hur har du det med självkärleken? Älskar du hela dig själv? Kan du titta dig rakt i ögonen i spegeln och säga att du älskar dig... och göra det tusen och en gånger... och att det faktiskt är sant. För om du inte kan det så kan du inte älska din nästa heller. Då är det dags att börja öva på kärleken. Morgon, middag och kväll. Kanske även däremellan. 

Så... älska din nästa som dig själv! Förlåt dig själv för att du missbrukat din kärlek och börja älska dig själv och din nästa. 

Bil- och mcutställning i Smöråker - 20 augusti 2016

Oldsmobile. Instagramfoto Warglycke

I många, många. år var jag totalt botad från jänkefeber... för att farsan hade ett antal jänkar genom min uppväxt och jag tyckte han var ytterst pinsam med bilar som ingen annans pappa hade. De andra papporna hade vanliga bilar... mesiga bilar... svenssonbilar... kalla det vad du vill, de hade inte jänkare. 

Nu har jag fått andra tankar och kan tänka mig att ha en alldeles egen jänkebil. Men då en femtiotalare av rätt märke och utseende. Inte en som mullrar som åskan och skramlar och bullrar, utan en som mullrar diskret och glider fram elegant med mig vid ratten. Helst någon mullig Chevrolet Bel Air... -55, -56, -57... nånting. Eller liknande bil. Finns så många fina varianter av jänkare. Bara jag slipper sjuttiotalarna!

Hade tänkt att jag kunde cruisa på gatorna. Ställa ut. Köra runt med maken, kanske en tur med Mor... och absolut en eller flera turer med barnbarnet Josef. En och annan tur till Ica går säkert för sig också. 

Har suttit och kollat vilka bilar som är till salu. Jodå... finns lite av varje. Fast inte alltid så nära, blir i så fall att åka en bit och hämta hem kärran. 

Dodge Coronet Lancer -59. Instagramfoto Warglycke

Den här Camaron har man för att skrämma knepiga tanter med vid övergångsställen. Sådana damer brukar vara rädda för svarta bilar med muskler. Skulle inte göra ont att ha den heller.

 Buick

Chevrolet Bel Air -57

Ford Chrown Victoria

Pontiac 

Pontiac Chieftan och Cadillac Deville

De sex sista bilbilderna är från samma tillställning år 2014

Ulf Lundell - Kärleken förde oss samman

En av våra låtar. Med bästa Ludde. Så sann... så riktig.



Idag är det bara du och jag

idag är det bara vi två

du är min och jag är din

och kärleken förde oss samman...

Jomen... tackar som frågar...

Det går bra med det nya jobbet.
Det är varierande, och jag får träffa mycket människor.
Frottera mig med de som kallas kändisar. Går bra det med. Det är människor det med.
Blir bra det här.

Så tackar som frågar... det går bra med det nya riktiga jobbet.

Bröllopsklockorna har klingat

 Nu har vi gjort det!

Ja... det som de flesta inte trodde på. Två blir ett. Kära sambo har blivit kära make. Och jag har blivit älskade maka.

I lördags, 13 augusti 2016 kl 15.00... svarade vi ja inför domprosten i domkyrkan.

I bänkraderna satt släkt och vänner. Solen sken och vindarna var ljumma efter en regnig natt och en gråmulen förmiddag. Precis som vi bestämt.

Vi tågade in till Pink Floyds "Coming back to life" med en suverän kantor vid orgeln. Fotografen var på plats och jag har sett några bilder redan... helt underbara. En Pontiac Bonneville stod utanför kyrkan sedan vi vandrat gången tillbaka mot dörren och kyrktrappan till tonerna av Petersson-Bergers "Intåg i sommarhagen". Cruising runt stan och än mer fotograferande. Kvällen avslutades på lokal med god middag och samvaro.

Maken är en klok karl så han bytte ut sitt efternamn mot mitt. Moderna karlar gör så. Bröllopet hade som tema "blått"... eftersom vi gillar blått och i ringarna Flemming Uziel är en blå sten gömd.

Maken togs omhand och pysslades om av sin frisör. Jag fick smink och hår på mitt ställe. Klänningen och kostymen satt som en smäck på oss. Finskorna och klackskorna på. Blomkrans till mig och en likadan coursage till brudgummen...

och nu är vi gifta.

Tror att gästerna var minst lika lyckliga som vi... det formligen sken om dem. Bröllop gör något med människor. Tar fram de finaste sidorna. Så vist är det...

Söt-ungen!

Inte alls en smutsgris. Man blir kladdig i ansiktet när man äter, i alla fall som ettåring. Plockmat som macka i bitar, päron i mindre skivor och en massa färska blåbär går ner i en faslig fart.

Underbara unge med sina fantastiska ögon.


Mobilfoto Samsung Galaxy A7, Nina Warglycke

Titta mot trädtopparna

Det rådet fick jag en gång.

Titta mot trädtopparna!

Bara så där. Utan att förklara vad jag skulle titta efter. Jag funderade och tittade... och tittade och funderade. Slutade fundera och bara tittade istället. Tittar fortfarande.

Jodå... jag ser massor. Olika väderfenomen. Moln i både roliga och mindre roliga varianter.
Fåglar. Stora och små, vanliga och ovanliga.
Spindlar som seglar. Kanske till för dem fjärran nejder.
Fjärilar och trollsländor. Våra alltid närvarande trollsländor. En och annan humla.
Färgfenomen i molnen. Månen. Stjärnor. Haloringar.
Och jag ser... trädtoppar. Jag älskar träd. Och himlen. Månen. Stjärnorna. Solen.

Så...

jag tycker att du också ska...

titta mot trädtopparna.

Och nej, jag tror inte jag hittat svaret på vad jag ska se i trädtopparna, i trädtoppshöjd eller på himlen. Men jag tittar ändå. Det är ju vackert. Spännande.

Cellminnen är intressanta

Läser om cellminnen. Sådant vi har med oss från tidigare liv. För oavsett om och vad man tror om tidigare liv så har vi alla cellminnen. Ja, även från det här livet.

Intressant att läsa om. Och tänka sig att vetenskapen inte riktigt insett hur komplicerade vi är. På alla håll och kanter. Utan och innan. Högt och lågt. Under och över. Kroppen är liksom inte bara en kropp och punkt slut där. Kroppen är så mycket mer... liksom hjärnan och psyket.

Finns massor att läsa om ifall man vill och är intresserad. Är man inte det så får man väl låta bli då. Vi alla har ju ett val.

Själv vet jag absolut och precis vad jag vill läsa om. Som cellminnen, drömmar, kulturer, religioner, sammanhang, hjärnan, shamanism... och mycket mer. Jag vet vad jag tror och vet. Lika som du vet vad du tror. Och alla får tro som de vill.

Fönstret hittade jag i en gammal kyrka. Den används bara för vigslar och dop. Står i ett friluftsmuseum. Brukar gå in där emellanåt och beundra alla målningar. Se på det fantastiska ljuset som fullkomligt vräker sig in från de stora fina fönstren. Tänka på och känna hur det kunde varit här... säkerligen ganska kallt om vintern, och skönt att svalka sig om sommaren. Tänka på om prästen dundrade fram orden i sin predikan... eller om han smekte församlingen medhårs i sina texter. Brukar också tänka på hur fantastiskt duktiga hantverkare var förr. Tycker faktiskt inte att det är så jädra duktigt att sitta i en maskin och på så sätt få ihop ett hus. Vägg på vägg, som klossar. Det är förenklat arbete. Visserligen bra, för nog var det tungt och jädra besvärligt många gånger förr.


Boken jag läser heter - Helande minnen från tidigare liv av Atasha Fyfe.

Varg - Nattens Konung