ja, för de flesta, men inte för mig. Fortsatta bråk, nattvak ungefär varannan natt. Han ska skjuta sig själv och "knäppa vissa andra". "Det ska flyta blod".
Vissa andra var i detta fall mina enda kompisar.
Inser att Han kontrollerar min dator när jag inte är hemma. T ex mailen, är alltid hemtagna när jag loggar in. Det är de normalt inte. Har inte varit så förr om åren, så varför nu helt plötsligt? Konfronterar Han med detta faktum. Han blånekar och säger att jag är lite virrig och själv gjort det. Jag har inte gjort det! Det vet jag!
Han har också flera gånger tagit min mobiltelefon, där den legat hemma... som vanligt när jag är hemma... och kollat genom kontakter, vilka som ringt, vilka som sms:at... vilka jag ringt till och vilka jag sänt sms till. Jag protesterar mot att han ska kolla både dator och mobiltelefon... men "Han måste ju det för jag är ju otrogen, och han har då rätt till det".
Allt har eskalerat under hösten... och fortsätter så. Jag tror att jag lever i helvetet och vet inte hur jag ska ta mig ur det. Har flera gånger talat om skilsmässa, men så får jag inte tala för Han.
Han fortsätter att klämma mig hårt om armarna och trycka in mig i väggar och ner mot golvet. Jag gör allt för att slippa göra illa mig... och tyvärr har jag inga jätteblåmärken att visa upp. Tror också att Han medvetet ser till att det gör ont men inte blir blåmärken.
Nattvak varannan natt. Vi ska diskutera. Och det vi ska diskutera är min otrohet! Men jag har inte varit otrogen! Jag är så slutkörd av allt nattvak. Får hela tiden höra nedsättande kommentarer och benämningar om mig. Och min kvinnliga vän.
Strax före jul tar jag julledigt från jobbet, har semesterdagar kvar att ta ut. Känner inte för att vara ledig och hemma, och känner mig väldigt rädd. Misstänker att jag gjort något väldigt dumt i och med att jag ska vara hemma och ledig. Går bra ett par dagar...
sedan är helvetet igång igen. Han tar min telefon när vi ska in till stan för att handla. Jag protesterar mot att Han tog den men Han knuffar bara undan mig och tittar i telefonen... Han ser att jag talat med min manliga arbetskamrat... börjar högljutt skälla och gapa och anklaga mig för otrohet. Den här gången ber jag Honom att hålla käften och ge mig telefonen. Han slänger iväg telefonen till mig och vi åker in till stan i tystnad. Väl framme i stan, på stadens torg... börjar Han högljutt anklaga mig för att ha varit otrogen... och där på torget, mitt framför alla människor ska Han ha svar från mig varför jag varit otrogen... och med vem... så att alla ska höra mina svar också förutom hans anklagelser. Jag har inte varit otrogen en enda gång... blir förbannad och säger åt Honom att jag inte varit otrogen, att Han ska hålla käften... och att det där tar vi hemma. Då blåser Han upp sig som en galen tupp och fortsätter än mer högljutt att anklaga mig. Jag lämnar Honom och går in på affären vi skulle till... Han efter... än mer högljudd, anklagar mig igen för att ha varit otrogen. Människorna omkring glor och några böjer huvudet och sticker iväg som om de är rädda för att även de få sig en omgång av Han. Jag säger att jag inte varit otrogen och att det där tar vi hemma. Tar rulltrappan upp till affären vi skulle till. Jag sticker från Han i affären och hämtar det jag skulle ha, Han står vid en annan hylla och ropar högt och fordrande "Gumman!", och menar att jag skulle komma rusande till Honom. Jag gör det inte. Då skriker han "Gumman!" och blänger. Jag säger bara åt honom att hålla käften och går mot kassan. Väl hemma igen blir det förhör på förhör.
Den här månaden är det ofta det inte blir någon mat hemma. Inget sova heller. Däremot ständiga tjat om sex... Han har behov! Och jag ska ställa upp. Jag känner absolut inte för något sex och vill inte. Då kommer anklagelserna om att jag är otrogen igen. Jag ställer i alla fall inte upp på något sex. Jag orkar inte. Har inte orkat på hela tiden det har varit bråk och hot. Sex och våld är milsvitt skilda i min värld. Det är så avtändande med hot och våld så sex i det sammanhanget finns inte på kartan.
Vid ett av bråken tar Han en av stolarna som står runt matbordet, lyfter den och siktar mot mig... men ställer ner stolen igen utan att ha slagit mig. Jag vet inte om Han tänkte slå den i huvudet på mig eller kasta ut den genom fönstret bakom mig där jag stod. Stolen väger sju kilo! Det är tunga stolar jag har runt mitt stora matbord.
Julen går väl. Sådär. Kylig och trist. Ett par dagars status quo. Han och jag besöker mina flickor hos deras far. Jag lämnar deras julklappar. Julklappar som bara jag köpt och som jag varit tvungen att skriva att de även var från Han. Han har inte köpt en enda grej vare sig till födelsedagar eller jular. Däremot skulle Hans namn stå med. Fikar lite i samband med julklappsöverlämningen. Känner hur fel det är och hur Han är ilsken och blänger... menande. Julklapparna skulle lämnas över snabbt. Julen firas sedan i ensamhet. Jag, Han och hundarna. Snart börjar "det vanliga livet" igen. Bråk. Gräl. Hot. Våld. Hundarna börjar nu vara som nervvrak. Storhunden gömmer sig rädd och flåsande under ett bord i ett annat rum, den mindre hunden skakar och darrar, flåsar och slickar sig om munnen... hukande.
Bröllopsdagen infinner sig, mellan jul och nyår. Han köper en jättebukett blommor. Jag kan inte glädja mig över den. Går inte. Det enda jag vill är att slippa Han. Jag uppskattar absolut inte blommorna. Vill helst glömma att det är bröllopsdag.
Fortsättning följer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar